Vi är tillfälliga storstadsbor, jag och hundarna, sen igår. Egentligen hade jag tänkt att åka ut idag men ångrade mig. I stället blev det lite extra sovmorgon efter första hundpromenaden, lite jobb för att hålla undan inför nästa vecka och nu har vi kommit in efter en härlig långpromenad. I rättan tid tydligen, för nu verkar det bara bli mörkare och mörkare ute. Jag har en hel del jobb kvar att göra men hinner nog med en hel del rent slappande också

Lindex har inte behagat svara än. Däremot fick jag faktiskt svar av Centralbadet i fredags. Vi, alltså Amazonamedlemmarna, har 20 procents rabatt på entréavgifterna, inte på klippkort eller medlemskap. Nu är rabatten på klippkorten, tio gånger, ännu högre än 20 procent så det är väl OK. Som sagt, hellre ett svar som det går att förhålla sig till än inget alls. Jag går nog dit nån tidig morgon när det är väldigt lite folk och provar. Känns det bra, blir det nog ett par klippkort. Det vore väldigt skönt att komma igång med simmandet igen.

Oktober smög sig ju på i slutet av veckan. Det innebär att det är dags för dom traditionsenliga stjärnorna. 410 traditionsenliga stjärnor i himlen delas härmed ut. Till var och en av er unika läsare under september månad (som vanligt har jag räknat bort mina datorer). Ni är unika, inte bara som pinnar i statistiken, utan för mig! Jag har förstått att en hel del av er är gamla "trogna" läsare som tycker att det är praktiskt att hålla lite koll på mig via bloggen. Men det verkar också som att det hittar hit en hel del nya läsare. Och jag säger som tidigare, så länge någon kan ha nytta (och/eller nöje) av bloggen, får den ligga kvar. Det kan ju till och med vara så att den gör mer och mer nytta ju längre tiden går... Att den kanske kan väcka lite hopp hos en och annan om ett normalt (eller åtminstone normalare) liv efter besöket i helvetet på jorden. Att det faktiskt finns returbiljetter.

Att sen livet fortfarande är fyllt med både stora och små hinder på vägen är väl bara naturligt. Så är det ju för alla. Det där med vikten verkar vara betydligt tuffare än vad jag nånsin hade trott. Nu har jag kört stenhårt i två veckor och verkligen hållt igen så mycket som jag bara vågar på ätandet, samtidigt som jag har kört fem dagar per vecka på crosstrainern. Och det ger nästan inte utslag på vågen. Men som en klok vän påpekade, utan alla ansträngningar hade jag kanske gått upp tio kilo vid det här laget. Och då vågar jag inte ens tänka på hur ont det skulle göra i kroppen. Det räcker så bra som det är ändå...