Igår ringde jag till KS eftersom jag inte hört något över huvud taget om tidpunkt för min rekonstruktion. Jag fick tag på en kontaktsköterska som meddelade att det inte var aktuellt förrän efter årsskiftet. Fast hon i samma andetag meddelade att mina tre månader passerades i fredags. När jag undrade vad vi då ska med vårdgarantin till, suckade hon bara. Dom har begärt extra medel för att kunna skicka iväg patienter till andra landsting eller privata alternativ för att beta av den långa kön men inte fått något svar. Eller lång och lång. Det är ungefär tio före mig just när det gäller min operation men man gör tydligen inte fler än en per vecka.

Jag frågade om det möjligen kunde skynda på tilldelningen av extra medel om vi var fler som krävde vårdgaranti, vilket hon inte trodde. Snarare att det vore orättvist mot dom tio före mig i kön som inte har klagat eftersom det som troligtvis händer är att dom kanske knökar in mig lite tidigare i kön. I stället för att komma med extra resurser. Jag förstår precis vad hon menar och håller i grund och botten med men å andra sidan måste vi ju häva upp pipen och visa att vårdgarantin inte är värd pappret den är skriven på ens. Lite moment 22 med andra ord. Till slut bestämde jag mig i alla fall för att hävda vårdgarantin.

KS har någon egen variant på vårdgaranti som innebär att man måste ringa till dom. Det var inte helt lätt igår eftersom en automatisk röst meddelade att telefonkön var full och vänligen bad alla att återkomma nästkommande vardag. Idag gick det bättre. Den handläggare jag pratade med höll fullständigt med om att det var oacceptabelt med så lång väntetid och lovade att återkomma när hon har ett bättre besked. Nu tror jag det först när hon faktiskt återkommer. Med en operationstid. Erfarenheterna från andra som försökt gå samma väg ger inte något större hopp. Men hon ska få en chans.

Ännu en gång har det blivit rosa månad. För två år sen tyckte jag enbart att det var jobbigt och ville bara gömma mig. Det blev för mycket, sådär mitt i behandlingen. Förra året var det fortfarande obekvämt. Det blir liksom lite väl mycket rosa. Överallt. I år har jag knappt märkt av den. Jag vet inte om det beror på att det är lägre profil från arrangörer och sponsorer men jag tror inte det. Jag tror helt enkelt att det är jag som mer och mer anpassar mig till det "vanliga" livet. Och tackar min lyckliga stjärna för varje dag jag får chansen att göra just det. 

För det är många som aldrig får den chansen. Många som tvingas anpassa sig till ett liv utan returbiljett i Cancerlandet. Många som får och fått lämna oss alltför tidigt. Och för dom, och för oss som ändå fått framgångsrika behandlingar, tänker jag nog faktiskt gå ut och köpa lite rosa grejer. Lika väl som att köpa blå eller gröna, liksom.

Och alla er 820 unika, fantastiska och alldeles hjärtligt välkomna bloggläsare under september månad vill jag som vanligt ge varsin stjärna i himlen!

Idag låg ett brev i brevlådan från onkologen. Resultatet av mammon i fredags. Allt väl! Hurra!!! Då är det bara att vänta på kallelsen till operationen. Jag får nog ringa och kolla om det är något på gång.

Min envisa höstförkylning slog till igår igen. Den har kommit och gått och liksom bara brutit ut sådär halvvägs och igår var jag riktigt risig. Ont i halsen, snuva och feber. Jag trodde att jag skulle få sova ordentligt för en gångs skull men tji fick jag. Som vanligt blev det en tre-fyra vakna timmar i natt, fast med en massa förkylningssymptom ovanpå dom vanliga krämporna... I morse kände jag mig inte alls bra men det har faktiskt blivit lite bättre under dagens lopp. Det är bara att hoppas att det har gett sig till i morgon.

Äntligen kan jag erbjuda en reklamfri blogg! För att kunna göra det måste man skicka ett SMS och jag har inte haft någon privat mobil på väldigt länge. Nu har jag det och kan därmed erbjuda åtminstone en reklamfri zon.

Idag var det dags för mammon. Jag gjorde ett halvhjärtat försök att tjata till mig ett ultraljud mitt i personalbristen men blev faktiskt sakligt övertygad om att det ändå inte skulle vara till någon större nytta. Jag kommer att märka ett eventuellt återfall långt innan det går att hitta via ultraljud. Helt logiskt. Mitt enda problem just nu är ju att det sticker ut knölar både här och där i takt med att kilona faktiskt försvinner eller omfördelas. Och jag har svårt att avfärda knölarna bara så där hipp som happ som ben...

Hur som helst fick jag det höga nöjet av att klämma in det kvarvarande bröstet i apparaten. På Radiumhemmet har dom verkligen nyaste och modernaste tekniken. Och nog gör det mindre ont än dom gamla mammomonstren. Men någon angenäm upplevelse är det inte. Och det tråkigaste är ju att man får vänta på resultaten. Normalt hade jag haft en återbesökstid och ett datum att förhålla mig till men den här gången har jag ingen aning om när jag får svaret. Så det är väl bara att kliva in i det där förhatliga hörnet vi kallar väntlandet igen. Jag får påminna mig om att det ändå finns ett väldigt positivt inslag i det hela och det är att jag faktiskt har fått gå från tremånaderskoll till halvår. Fast det hjälper inte så bra när man ständigt hittar nya benknotor att förväxla med knölar... Nog borde dom väl kunna tolka bilderna på en gång? Dom finns ju där i datorn!

Nu ska jag oavsett allt annat ha en ledig helg. Den första på väldigt länge. Lite städning och pyssel. Några svängar till tippen. Några pass på crosstrainern. En och annan långpromenad med efterföljande choklad och bok framför brasan. Låter som en rätt härlig helg, eller hur?!

I morse var hela världen grå. På mer än ett sätt. Vädret matchade i alla fall sinnesstämningen. Och valresultatet. Det är väl alldeles för tidigt att dra några slutsatser om vad som gick fel men nog känns Sverige som ett kallare land idag. Och det har inget med vädret att göra. Jag hoppades in i det sista att slippa uppleva den dagen när ett främlingsfientligt parti tog sig in i riksdagen men nu har det hänt. Just nu känns det som att det bara finns förlorare i det här valet.

Annars är det mesta som vanligt. Fast jag har haft mer ont än vanligt. Det har förmodligen med vädret att göra. Eller kanske mer rätt uttryckt, med väderomslagen att göra. Å andra sidan har jag faktiskt sovit ganska bra. Och det är värt guld!

På fredag är det dags för mammografi igen. Känner jag mig själv rätt, gör jag nog ett försök att förhandla till mig ett ultraljud också. Det känns extra viktigt just nu att få grönt ljus även på den opererade sidan eftersom det ju faktiskt kan dimpa ner en kallelse till ny operation när som helst.

Mitt ibland provsvar, valrörelse, flytt och mammografiväntan har det infunnit sig en ganska lugn och rofylld period. På cancerfronten, alltså. Annars är tillvaron rätt hysterisk. Ju närmre valdagen vi kommer, desto större blir behovet av att faktiskt sprida budskapet. Att demokrati inte bara är en rättighet utan faktiskt en skyldighet också. Och skyldigheten innebär att masa sig upp ur soffan och rösta. Självklart har jag en uppfattning om vad man borde rösta på. Samma som jag själv röstade på i lördags, förstås. Men viktigare än något annat är just att alla går och röstar. Hellre på "fel" parti än inte alls!

I lägenheten pågår en stillsam invasion av IKEA-möbler. Varje gång jag har sagt att det räcker nu, vaknar jag morgonen efter med en färdig inköpslista. Eller ungefär så. Hur mycket tid jag än ägnar åt att montera möbler, så står det nya kartonger och väntar. Och skulle det mot all förmodan inte göra det, har jag hunnit med en tur till närmsta IKEA innan jag ens har tänkt tanken...

Men med alla fördelar den nya lägenheten har, tänker jag verkligen inte klaga. Jag har ju under en längre tid haft en stenmur som enda utsikt från den förra övernattningslägenheten. Nu har jag helt plötsligt

rena rama Karlsson-på-taket-utsikten. Från köket. Och

ända bortom Globen, vid fint väder, från sov- och vardagsrummet. Och mellan fönstren finns en väldigt charmig lägenhet. Full med IKEA-möbler, som sagt :)

Idag är det exakt två år sen Hemske Harald fick göra högra bröstet sällskap till patologen. Jag har med andra ord levt sjukdomsfri i två år. Det känns lite häftigt. Största risken att få återfall är nämligen rent statistisk just under dom första två åren. Det innebär på intet sätt att faran är över. Verkligen inte men rent statistiskt har i alla fall oddsen förbättrats lite. Och det är värt en hel del när man faktiskt har en dödlig sjukdom-

Jag hade gärna firat min officiella tvåårsdag någon annanstans än på Bryssels flygplats men å andra sidan kan man ju se det lite symboliskt också. Att livet bara blir mer och mer som förut. Fast ändå inte. Helt som förut blir det aldrig. Det behöver inte betyda att det är sämre. Men annorlunda på mer än ett sätt. Får nog skriva lite mer om det en annan gång. Men nu ska här shoppas

Betydligt mer än Magnus Ugglas fyra sekunder i alla fall. Så länge fick jag riktigt njuta av dagens provsvar. Bara vara sådär riktigt frisk och kry som jag kunde få vara innan jag fick biljetten till Cancerlandet. Sen kollade jag dagens post och där låg kallelsen till nästa mammografi. Ännu en liten påminnelse om att herr C lurar där bakom hörnet och att jag fortfarande befinner mig i gruppen högriskare. Även om risken minskar för varje dag.

Och visst kunde jag ha sluppit den här mammon om jag hade velat. Lite bortglömd var den ju och hade jag inte tjatat, så... Men att strutsa bort livsnödvändiga undersökningar är inte riktigt min tekopp (längre... har väl inte riktigt förlåtit mig själv för att jag struntade i screeningmammografin för några år sen...). När som helst kan ju dessutom kallelse till rekonstruktionsoperationen dimpa ner och då gäller det att vara så förberedd som möjligt. Så visst finns medvetenheten om herr C:s ständiga och hotande närvaro där. Men fyra härliga, friska, underbara, kaxiga timmar fick jag ändå!

Nu har hon ringt och allt såg BRA ut!!! Och jag är tant på riktigt och kan fortsätta med mina fulgula piller.