Det har jag ju lärt mig på min egen resa. Att det underlättar att vara frisk om man ska bli sjuk, så att säga. Min anhöriga, som är min mamma (nu har hon nog hunnit prata med alla hon vill prata med), fick en remiss till mammo från sin vårdcentral eftersom dom kände en knöl i ena bröstet. Det visade sig att det fanns knölar i båda brösten. Jag var som sagt med vid hennes första besök hos kirurgen.

Kirurgen var väldigt envis på att hon bara ville ta tårtbit på det ena bröstet, det med den mindre knölen. Mamma försökte säga att hon helst ville ta båda men det var som att prata med en vägg. För att göra en lång historia kort, så övertygade jag mamma om att det faktiskt är hon som bestämmer. Dessutom har Svenska Bröstcancergruppen skrivit ett alldeles nytt kapitel i underlaget till Socialstyrelsens riktlinjer om bröstcancer hos äldre kvinnor (mamma fyller 80 på lördag). Där framgår det väldigt tydligt att mastektomi är att föredra eftersom det då finns möjlighet att slippa strålbehandling.

Så mamma ringde upp och tog kommandot. Och det blev mastektomi. På båda brösten. Och axillutrymning på vänster sida eftersom portvakten var smittad. Operationen gick bra. Mamma har mått förvånansvärt bra och idag var det dags för återbesök och patologsvar. Hon ville gärna att jag skulle vara med och lyssna igen och det gjorde jag naturligtvis. Det visade sig vara två helt olika sorters bröstcancer. Den stora tumören i vänstra bröstet var lobulär, vilket är ovanligt, och inte alls hormonkänslig. Där fanns det också en smittat lymfkörtel men tack och lov bara en enda av 20. Knölen i högra bröstet visade sig vara två. Starkt hormonkänsliga. Ingen spridning alls till portvakten.

Behandlingen blir strålning på vänster sida och Arimidex (som är en "kusin" till mina fulgula Femarpiller). Ganska positiva besked alltså. I alla fall i jämförelse med hur det kunde ha varit. Men jag kan ju inte låta bli att undra... Om nu kirurgen hade övertygat mamma om att ta en tårtbit och hon hade hittat knöl nummer två vid operationen. Då hade ju mamma ändå fått vakna upp helt bröstlös, fast oförberedd. Eller tänk om dom inte hade hittat den andra knölen vid operationen... Både jag och mamma var överens om att det var tur att hon stod på sig och det är ju huvudsaken!

Men som sagt. Om sig och kring sig. Nu hade mamma mig, som är både påläst och envis. Som påläst och envis hade jag ju också mig själv på min egen resa. Frågan är vem alla andra har? Det jag inte riktigt förstår är hur man kan jobba inom bröstcancervården utan att minst en gång i veckan uppdatera sig på det senaste. Eller hur man kan sitta och föreslå saker som är helt emot riktlinjerna. Det hände ju även mig. Är det okunskap eller prestige? Det är en fråga som jag gärna skulle vilja att min så kallade patientorganisation ägnade sig åt. Men några större förhoppningar har jag inte... Mer om det nån annan dag...

510 stjärnor i himlen är i alla fall reserverade. Till er underbara läsare under maj månad. Jag hoppas och tror att min resa kan väcka lite framtidstro och hopp och jag lovar att varje besök på min lilla blogg värmer mitt hjärta! Stor kram och varsin stjärna!

Det har inte blivit av att skriva på ett tag. Inte för att det inte har funnits något att skriva om utan för att det har varit mycket runt omkring. Både bra och dåligt.

I fredags begravdes finaste lilla H. Jag funderade länge och väl på om jag skulle försöka ta mig dit men bestämde mig för att inte göra det. Vi var några cancertjejer som skramlade till en fin bukett. Jag är helt övertygad om att det var så lilla H hade velat ha det. Att hennes älskade killar fick möjlighet att ta farväl ostört. Att hennes älskade killar fick fortsätta att vara så anonyma som det nu är möjligt. Sov i ro, Helena.

Igår möttes jag av nyheten att ännu en cancertjej lämnat oss. Pysan fick ge upp kampen mot herr C. Hon hade skrivit sitt sista inlägg i förväg: Skål tjejen!

http://pysan.wordpress.com/2010/05/22/borta/

Och så var det dags för lite bra. Löftet om att en remiss skulle gå iväg till kirurgen fick mig att ta mig i kragen ordentligt. Nu gäller det nämligen att parkera min kropp i nån sorts trivselvikt som blir mer eller mindre beständig. Även om en rekonstruktion av kroppsegen vävnad till viss del följer storleksförändringar i kroppen i övrigt, är det ändå begränsat. Så jag ökade på träningsmängden rejält direkt när jag kom från mitt återbesök.

Belöningen var ganska omedelbar. Dels gav det tämligen direkt resultat på vågen. Inga mirakel men äntligen har jag lyckats bli av med dom värsta cancerkilona och väger nu under 80. Det är faktiskt rätt imponerande, om jag får säga det själv. Den stora belöningen kom annars i fredags. Då låg en kallelse i brevlådan till plastikkirurgen på KS. Redan 28 juni ska jag dit för en bedömning. Spännande, läskigt, fantastiskt... Jag försöker verkligen hålla i mig men ett litet frö har ändå såtts. Tänk om jag kan få fira min femtioårsdag med två bröst...

Det här hade jag verkligen inte väntat mig. Att det skulle kännas så viktigt. Visst har det varit helt okej att hanka sig fram med proteser eller munkjackor och jag var ju från början inte ens säker på att jag ville ha nån rekonstruktion. Men nu vill jag. Väldigt mycket. Lite hänger det nog ihop med att jag fick gå över från tremånaders- till halvårskontroller. Att få "tillstånd" att se framåt i lite längre perspektiv. Samtidigt ser jag ju risken. Helt ofarligt är det ju inte att gå in och "rota" i kroppen när man inte vet vad som finns därinne. Men det är värt risken. Så känns det i alla fall just nu. Återstår att se hur det känns efter den 28 juni. Tack och lov behöver jag i alla fall inte träffa samma kirurg som förra gången...

Dagen började kanske inte helt bra. Jag åkte iväg för att ta dom sedvanliga blodproven. Kön var ovanligt lång och när det äntligen var min tur, visade det sig att det inte fanns nån remiss. Underbaraste, härligaste provsköterskan gick och ringde upp till Bröst & Sarkom, där det faktiskt fanns någon som svarade så tidigt, och fick ett muntligt besked om att remiss skulle läggas in så fort datorerna kom igång. Klart värt en stjärna i himlen.

Jag skulle också ta prover inför studien jag är med i, så det blev två normala rör och två dubbelt så stora. I vanlig ordning ville inte min kropp riktigt vara med, trots att jag hade värmt upp armvecket så fint. Fast den gav upp inför fullbordat faktum och släppte fram en lämplig åder att sticka i. Ett litet pytteblåmärke på nån centimeter är ju inget att bråka om.

Jag trodde ju i min djupa enfald att transporten från Radiumhemmets provtagning till genbanken på KI skulle klaras av utan min inblandning. Men icke då. Jag fick i stället ta med mig mina rör i det svarskuvert som kom med informationen om studien och lägga det på närmsta brevlåda, vilket råkade bli den vid Norra Bantorget. Känns ju som en effektiv logistik...

Efter några timmars styrelsemöte var det så dags för själva återbesöket. Jag hade förberett en lång argumentation för att få en remiss till kirurgerna och åtminstone börja förbereda rekonstruktionsprocessen. Den behövdes inte alls. Visserligen lär jag få vänta ett tag men remissen lovade han att skicka iväg på en gång. Trots att det egentligen är lite för tidigt. Så nu gäller det att ta tag i viktfrågan på allvar under sommaren.

Proverna var bra och inga konstigheter fanns att klämma på. Och sen kom dagens höjdpunkt. Nästa återbesök blir om sex månader!!! Alltså, jag förstår mycket väl att faran inte är över. Kontroll varje halvår är rätt tätt det också. Men det är dubbelt så lång tid som hittills och det ser jag som mitt officiella byte till en något lägre riskgrupp. Och det är stort! Och fantastiskt! Nog har även min onkolog förtjänat sin stjärna i himlen idag!

Och det har verkligen alla tum-, tå- och tasshållare gjort. Och glada tillropare. På Facebook och på Cancertjejer. Tack för allt stöd!

Jag vet inte hur många gånger jag har skrivit orden "att vara anhörig är många gånger kanske till och med värre än att vara drabbad" eller liknande formuleringar. Och nu inser jag hur sant det faktiskt är. Samtalet jag fick förra lördagen innebar just att jag nu också är anhörig. Eftersom det här är min blogg skriver jag inte något om vem eller hur diagnosen lyder. Inte just nu i alla fall. Jag koncentrerar mig i stället på att reflektera över hur resan kan te sig från en annan vinkel.

Jag var i alla fall med, som anhörig, på ett besök på det som förut hette Bröstakuten. Samma ställe som släppte ut mig med minst sagt konstig information den 1 april för två år sen. Jag var taggad till tusen och hade läst på ordentligt för att inte historien skulle upprepas. Till min stora glädje var det ett helt annat stuk nu. Här fanns en erfaren kirurg och en kontaktsjuksköterska. I samma rum och på en gång och innan besöket var över var både operation och en hel del annat inbokat. Proffsigt och ändå varmt och empatiskt. Stjärna i himlen till er på Drottninggatan!

Och varsin stjärna till alla er 856 unika, underbara besökare under april månad, förstås!

Jag går fortfarande in ofta på Annas blogg. Henrik har ju lovat att blogga vidare och det har han verkligen gjort med besked. Bildspelet vid Annas begravning inleddes med en saga till Tilda och den ligger nu ute på Annas blogg. Jag lovar - ni kommer att bli helt tagna. Av Henriks ord men också av Majas helt fantastiska teckningar. Maja, som är kusin till Tilda är bara 11 år! Läs!

http://annajansson73.blogspot.com/

Äntligen, äntligen! Hela helgen har gått åt till att röja i hundgården, tömma komposter, slänga skräp på Görla och städa huset. Och allt detta med ett underbart väder! Håller det bara i sig till i morgon, får nog hundarna ha en premiärdag i hundgården.

I fredags låg det en förfrågan om att delta i en studie i brevlådan. Jag är ju redan med i en studie, om det psykosociala runt att få ett cancerbesked och behandlingarna. Det här handlade mer om arv och livsstil och syftar till att kunna ställa mer precisa diagnoser och ge individualiserade behandlingsplaner i framtiden. LIBRO-1 heter den och det som krävs av mig är att svara på en webbenkät och att skicka in två rör med blod. I nuläget i alla fall. Det känns som ett lindrigt pris för att kunna vara med och driva forskningen framåt. Webbenkäten har jag redan besvarat. Proverna tänker jag passa på att ta när jag ändå ska på återbesök den 10 maj. Hemske Harald (min tumör, alltså) lär redan finnas i biobanken eftersom jag redan i början av resan skrev under ett medgivande om att spara både det ena och det andra...

Även denna vecka slutade med ett sorgebesked. Conny fick ge upp sin kamp mot herr C. Sov i ro, vännen. Dessutom fick jag ett samtal som jag verkligen aldrig hade väntat mig, eller velat ha för den delen, men resultatet av det spar vi till mitten av nästa vecka.

Ikväll nåddes vi av ännu ett tragiskt besked. Vår älskade Helena, Lilla H, somnade in vid halvsjutiden. Det är bara att konstatera att det inte spelar någon roll hur förberedd man än tycker sig vara. Visst förstod jag att det skulle gå såhär men man blir lika ledsen ändå...

Finaste Helena/Lilla H! Tack för allt du lärde oss andra. Att se världen och livet med tacksamhet i stället för gnäll. Att skicka vidare. På riktigt och med hjärtat. Eller hur, vännen! Nu har vi inte så många alternativ kvar. Ska du följa mig på mina resor, får det nog bli som en pust på kinden. Men oj, vilka resor vi ska ut på!

Mina varmaste tankar går till dina underbara killar och till din älskade M. Någon måste låna ut änglar i förväg och er Helena passade tydligen allra bäst in i det pusslet.

Varma och stöttande kramar!

Vi hade städdag i föreningen idag. Det kändes något trist att se en jämngrå himmel och två ynkliga plusgrader på termometern i morse. Men med en tröja extra och lite gott humör tog vi oss genom dagens uppgifter. Och kul har vi, gänget på Rönnvägen! Alldeles nyss tittade jag på termometern och det är nästan tio plusgrader! Så nu är det nog faktiskt äntligen vår!

Det här eviga temperaturväxlandet runt nollan är verkligen inte särskilt bra för mina leder. Jag vaknade med en rejäl värk men efter en Ipren och en halvtimme på crosstrainern gick det i alla fall något sånär att röra mig. Apropå crosstrainern passerade jag 50 mil härom dagen. 50 mil! Det motsvarar ungefär 100 halvtimmar. 100 halvtimmar sen augusti får nog faktiskt anses godkänt. Hurra för det! Synd bara att det inte syns på vågen... Jag har inte gett upp helt än men kampen mot fulgula pillren börjar kännas rätt orättvis. Alla timmarna på crosstrainern har ändå bidragit till en omfördelning, så om jag bara tar mig i kragen och börjar jobba med magen blir det nog bra till slut ändå.

Idag vill jag skicka all min styrka och kärlek till "s" som snart bara har söndagen och lite, lite måndag kvar på Radiumhemmet och till finaste lilla H som inte orkat skriva i bloggen på en vecka. Och till alla andra som kämpar!