Det blev som jag misstänkte. Inte hörde läkaren av sig idag. Det är inte särskilt kul att hoppa till med hjärtat i halsgropen varje gång telefonen ringer. Varken för mig, dom runt omkring mig eller för den som ringer i något helt annat ärende och möts av ett "jaså, är det du" Och det värsta är ju att fantasin skenar iväg, fast det rent logiskt måste räknas till en lågriskprovtagning. Annars skulle jag väl fått en läkartid från början? Just nu ångrar jag nästan att jag ringde. Det hade varit bättre att vänta en vecka till och få hem ett brev i brevlådan. Eller kanske inte ändå... Hoppas hon hör av sig imorgon i alla fall.

Nu tog jag mig i kragen och ringde det nummer som jag fick av läkaren. Jodå, provsvaret har kommit men sköterskan som jag pratade med hade inte behörighet att lämna ut det. Fast det var ju precis det som läkaren sa att hon skulle ha. Ring så kan sköterska läsa upp svaret, om du inte vill vänta i sex veckor på att få ett svar per brev. Så sa hon men det stämde väl inte då. Nu får jag snällt gå och vänta hela dagen på att läkaren ska få tid att ringa. Sånt här blir man inte precis mindre uppstressad av. Det är bara hoppas att det enbart är ett utslag av korkade rutiner. Alternativet vill jag helst inte tänka på. Att sköterskan inte har behörighet att lämna ut dåliga besked... Tur att dagen är full med arbetsuppgifter, så jag inte hinner tänka för mycket.

Idag fyller Yoker åtta. En aktningsvärd ålder för en Berner minsann. Enligt rapporterna jag får leker han gärna kurragömma i skogen. Det är så skönt att det gick bra den här gången. Stor kram till mattes stora älskling!

Idag kom jag på att jag inte har ringt och frågat om provsvaret från det övervidriga gynbesöket. Jag trodde det var fyra veckor igår men efter en avstämning mellan kalender och verklighet visade det sig att det var redan förra torsdagen. Planen var att ringa innan jag gav mig iväg på dagens tjänsteresa men en handväska på rymmen gjorde att jag inte hann med det. Och på tåget ville jag inte ringa. Om och utifall att, liksom. Och när jag kom till Norrköping glömde jag bort det igen. Och nu är det försent och dessutom sitter jag på tåg igen...

Det känns lite som att jag inte riktigt vill veta resultatet än. Fast jag såklart vill veta så fort som möjligt. Men det känns nog ändå rätt bra att vänta till efter helgen. Att få strutsa ett par dagar till.

Nu är det bara två små vägghyllor som ska upp i nya lägenheten. Idag levererades nya vitvaror, så jag hoppas att allt ska fungera när jag kommer hem. För nu måste jag faktiskt få vila lite. Det har värkt ordentligt i leder och skelett den här veckan. Att jag var rätt hängig i onsdags, med en begynnande förkylning, hjälpte säkert till.

Två gånger har jag ändå lyckats pressa mig till en halvtimme på promenadbandet och det känns faktiskt att det lindrar. Annars är flyttning en mycket effektiv bantningsmetod. Om man bär kartonger och skruvar möbler, glömmer man lätt att äta. :)

Rapporterna från Yoker och Busan är enbart positiva. Det känns väldigt skönt, nu när allt händer i ett. Då kan jag faktiskt unna mig att gå på fest i morgon. Vi har klassträff med gamla högstadieklassen. 21 av oss hänger på Facebook och resten har vi lokaliserat på lite andra vägar. I morgon har vi knytis för dom som kan. Ska bli riktigt kul. Några har jag ju träffat men vissa har jag inte sett sen vi slutade nian.

Egentligen borde jag ägna söndagen åt att åka hem och klippa gräs men jag vet inte om jag hinner det. Jag behöver läsa en hel del och förbereda ett möte på måndag, så det får bli som det blir. Efter denna smått kaotiska sensommar, har trädgården återtagit en betryggande ledning. Jag tror jag ger upp för året och laddar inför nästa års kamp i stället.

Nu är det ny månad igen och jag konstaterar att ni hjälpt mig slå rekord. 900 unika besökare under augusti. Oj, så många! Jag tackar för besöket/besöken och ni får i vanlig ordning varsin sjärna i himlen. Titta gärna in igen!

... fast med min förmåga att utmana ödet är det väl bäst att lägga till några hållna tummar och tår... Yoker flyttade hemifrån i söndags. Igen. Och den här gången verkar alla pusselbitar ha hamnat rätt. Han har hittat sin plats i en ny flock och en gigantisk sten har lossnat från mitt hjärta. Busan trivs så bra med sin nya ägare att jag skrev över ägarskapet. Så nu tror jag faktiskt att jag är hundlös "på riktigt".

Tiden den senaste veckan har annars varit full av flyttbestyr. Snart ser den nya lägenheten faktiskt riktigt bebodd ut. Och fin är den!

Idag blev jag intervjuad. Cancerfondens tidning "Leva livet", på temat "att göra karriär när man har cancer". Det är verkligen nyttigt med den här sortens intervjuer. Man tvingas tänka efter riktigt ordentligt. Och känna efter ordentligt . Hur det faktiskt kändes och hur det känns nu.

Helt oväntat meddelade Birgitta (som skriver reportaget) att en fotograf var på väg. Det var bara att gilla läget och låta mig fotas. Lite svårt var det att avgöra om fotografen var nöjd eller bara snäll... det kändes rätt bra i alla fall och det ska bli väldigt spännande att se slutresultatet!

Om jag inte hade så ont just nu, skulle faktiskt det mesta vara som bäst. Men jag har både muskel- och ledvärk. Jag hoppas att det mest är träningsvärk och lite överansträngning efter allt flyttande! Då kommer det i alla fall att ge med sig. Men just nu värker det både här och där, och det riktigt ordentligt. Nu har jag inte tränat på tio dagar eftersom det varit så rörigt med hundar, flytt, jobb och allt. Kanske har musklerna försvagats så pass att jag faktiskt får räkna med att ha värk? Hoppas kan jag ju alltid, för i så fall är det ju bara att börja träna igen!

Nu ligger han här vid mina fötter, min lillskrutt Yoker. Igen. Inget av hemmen vi provade funkade. Till slut började han kaxa upp sig även mot människor, antagligen av ren stress av att fösas fram och tillbaka till ställen som han inte ville vara på. Jag förstod nog redan i morse av det SMS jag fick då att det skulle sluta så här men jag ville ju så gärna att det skulle fungera. Framför allt för att dom små knähundarna skulle få bo med varandra. Men jag borde förstått att det ska extremt mycket tur till för att det ska gå att placera om en så gammal hund med lyckat resultat. Eller ens med tillfredställande resultat. Om jag bara hade slagit till bromsen redan i morse...

Men nu sitter jag här. Med precis hur dåligt samvete som helst. Och fortfarande ett olöst problem. Ett mycket större problem än det var för mindre än en vecka sen. Helgen som skulle ägnats åt flyttbestyr får nu helt och hållet bli min och Yokers. En helg att återvinna förtroende och att ta mig en allvarlig funderare på hur vi ska lösa detta. Just nu är det tungt.

Nu ska jag göra reklam för något jag aldrig trodde jag skulle göra reklam för; Femina. Det är inte en tidning jag normalt skulle köpa. Eller ens bläddra i i diverse väntrum men I senaste numret finns en artikel som Annas Henrik http://annajansson73.blogspot.com/ har skrivit om livet som anhörig. Jag har inte läst den slutredigerade versionen än men fick ynnesten att läsa den versionen som Henrik sände in. Och den var fantastiskt värd att läsa! Så, köp gärna just detta nummer av Femina. Visst vore det bra att visa att lösnummerförsäljningen ökar med riktigt viktiga artiklar och reportage.

Både Anna och Henrik har ett antal stjärnor i himlen redan men här kommer två extra glödande! Till Anna för att du fortfarande är så levande i minnet. Och till Henrik för att du såg så "okej" (hittar inget bra uttryck) ut på din löprunda. Och för att du skriver så öppet och fint och verkligen bjuder på dig själv.

I alla fall med det mesta. Som att vara hundlös. Jag får lite rapporter då och då om hundarnas nya "jobb" och det verkar gå bättre än vad jag nånsin kunde ha hoppats på. Att omplacera två hundar på 8 respektive 6 1/2 år i en ras som har 7, möjligtvis närmare 8 om man har tur, som medelålder är ju verkligen inget man kan räkna med. Men det finns uppenbarligen änglar även IRL! Visst är det tomt men det känns faktiskt väldigt bra att ha gjort det som är rätt för hundarna. Det viktigaste nu är nog att inte fylla alla tidsluckorna med jobb. Det är alldeles för lätt hänt och det gynnar ingen i längden...

Något som jag aldrig kommer att vänja mig vid och som jag vägrar att vänja mig vid är när herr C slår till mot våra riktigt unga tjejer. Och framför allt när han slår till igen och igen. Det är så lite man kan göra men vi kan åtminstone lämna ett litet tassavtryck i bloggarna. Så, för alla som vill ha en extralysande stjärna i himlen, är det bara att gå in och läsa hos

http://www.metrobloggen.se/jsp/public/index.jsp?article=19.13171756

eller

http://enklalivet.blogg.se/

och alltför många fler. Och lämna som sagt mer än gärna en kommentar. Helst med en varm cyberkram. Kämpa på tjejer!

Som ni märkt finns det numera en funktion där ni kan ställa frågor i min blogg. Det får ni mer än gärna göra. Framför allt när det gäller min sjukdom och mina behandlingar.

För övrigt kan jag bara konstatera att det fulgula pillret håller ställningarna. Det verkar inte spela nån roll hur jag äter eller hur jag tränar. Vågen visar detsamma. Tack och lov börjar det synas rejält på kroppen att det sker en viss omfördelning i alla fall. Annars hade jag nog gett upp. Nu när det har varit så otroligt fuktigt i luften under den senaste veckan, har värken i lederna verkligen gjort sig påmind. Och i musklerna. Men fortfarande vet jag ju inte hur det skulle ha varit om jag inte hade tränat. Och jag tänker inte chansa...

Idag flyttade även Yoker hemifrån. Vi hade egentligen tänkt att han skulle bo med Busan och Adina men så blev det inte. Vi kände att risken var för stor att dom skulle försöka göra upp och ett sånt slagsmål hade nog blivit det sista (och första) för Yoker. Dessutom trivdes han alldeles uppenbart i rollen som kung av Oxdjupet. Bland alla bernerglina. En enda liten hanhundspoling, som han satte på plats med ett morr. För övrigt bara sköna bernerbrudar.

Och "mormor" Adrienne förstås. Det räckte med att titta på dom två ihop för att förstå att den bästa lösningen var att han fick flytta till kenneln. Så det får han och han kommer att få njuta av sitt pensionärsliv. Det vet jag!

Busan får stanna hos sin nya familj men kommer att få träffa Yoker ofta. Även hon har fått ett bra liv. Hennes nya matte och hon har verkligen funnit varandra och hon följer Evy som en liten skugga.

Och kvar sitter jag. Som drog igång allt eftersom jag visste att det inte var hållbart längre att ha hund. Och det är rätt beslut. Jag förstår det rent logiskt och båda mina hundar har verkligen fått en lösning som är bättre än jag någonsin kunde hoppats på. Och jag kan ju till och med få träffa dom så ofta jag bara vill. Men herrejisses så tomt det är!

Lycka till med livet, älskade soffhundar!

Vi har just upptäckt att vi lämnat ifrån oss vår väckarklocka, Yoker och jag. Inte för att det gör något att sova lite längre men jag trodde faktiskt att båda var lika goda kålsupare... Att gå på promenader med bara en hund är rena semestern och just det tror jag vi båda njuter av. Men det är tomt utan vår lilla Busa.

Idag hade jag stora planer på att tämja min djungel som definitivt har återtagit täten under den senaste veckan men jag orkar inte. Det är för varmt! 28,5 grader i skuggan. I stället har vi i vanlig ordning parkerat oss framför AC:n och ikväll tror jag att vi ska gå ner till sjön och ta ett litet kvällsdopp.

Om en timme gifter sig min ET-syster Linda i SkyView på Globen. Jag önskar er två, och hela familjen förstås, den bästa av dagar och framför allt att du slipper smärtorna åtminstone idag!

Linda har en insamling på Cancerfonden och där har jag lämnat min "bröllopspresent". Gör gärna detsamma!

http://www.cancerfonden.se/sv/Stod-oss/Insamlingar/?collection=2219