Idag fick jag kallelse till röntgen. På tisdag är det dags. Det blev Ersta sjukhus eftersom KS väntetider är alldeles för långa. Jag kan ju tycka att det är ett visst respektavstånd (eller vad man nu ska kalla det för) mellan en enkel slätröntgen av axeln och en datortomografi av buk, thorax och axlar... Men jag håller mig envist kvar vid att det hela ju är bara för säkerhets skull! Och att det väl måste vara så att min ST-läkare och den hon nu rådgjorde med, tycker att det är bäst att kolla ordentligt när det ändå ska kollas. Hur som helst ska det nog till ett smärre mirakel om jag ska hinna få svar före jul. Mindre kul.

Lite mer kul är det faktiskt att den flyttade muskeln äntligen börjar mjukna märkbart. Kanske hjälpte hoten om att kräva nya ingrepp. Eller så var det bara dags för att det äntligen skulle gå åt rätt håll. Än så länge är det nog lång tid kvar innan det kan bli aktuellt med nästa ingrepp men nu har i alla fall hoppet väckts till liv igen.

Ännu mer kul är att jag äntligen har kommit igång med lite försiktig träning. Jag vill gärna pressa kroppen lite innan kallelsen till sjukgymnasten dimper ner. Mycket riktigt är jag mer svullen än vanligt i armhålan och bak mot ryggen, vilket stärker min tro att det egentligen är en lymfterapeut jag skulle behöva träffa. Men bortsett från svullnaden mår jag - som vanligt - så otroligt mycket bättre av att röra på mig, så det är värt det lilla obehaget.