Näst näst sista avklarad. Snart är jag färdigstrålad! Tack och lov. Förutom allt det röda, är rörligheten rätt kraftigt begränsad. Jag inser att jag inte riktigt har velat ta in det hittills men så är det. Jag får väl lov att erkänna att jag har slarvat lite med sjukgymnastövningarna, så det är helt och hållet mitt fel.

Dagen flöt enligt planerna. Idag åkte jag hela Norrortsleden för första gången. Tio minuter från Åkersbergakorset till E 4:an! Eller elva då, om man ska köra lagligt... Vilket lyft jämfört med att tröska sig genom Täby kyrkby. Det gjorde att jag kom i väldigt god tid till Radiumhemmet, vilket betalade sig med att jag fick komma in nästan på en gång.

Efter ett par timmars jobb och diverse inköp på vägen, var jag hemma igen vid lunchtid. Så värst mycket jobb blev det inte idag, utöver några mail och telefonsamtal. Att vara låst fem dagar i veckan för strålning börjar ta ut sin rätt. Med trötthet. Men också att en tom fredag i almanackan blir den dagen när jag tar mig tid att tänka. Och reflektera. Förhoppningsvis har jag nytta av det, så jag inte ramlar rakt ner i det djupa hålet nu när behandlingarna är över. Många varnar just för det. Att omgivningen ska vilja/tycka att allt är som vanligt, samtidigt som jag har en massa obearbetat i mig. Fast det känns inte så. Jag har ju som sagt helt och hållet själv valt att försöka hålla mig kvar i matchen och även om det just nu innebär att jag egentligen kanske har för mycket att göra, är det ändå skönt att känna att det var en lyckad strategi.

Därmed inte sagt att reflektionsstunderna är smärtfria. Absolut inte. Det är klart att det smärtar att inte vara odödlig. Att få nöja sig med att mäta sitt liv i sjukdomsfri överlevnad. Och hur mycket jag än önskar att jag hade slutit fred med hårlöshet och andra skavanker efter behandlingarna, så nog f-n svider det. Det svider att det tar så otroligt lång tid för håret att växa. Det svider att ha gått upp åtta kilo, som verkligen har naglat sig fast och inte går att få bort med vanliga medel. Det svider att inte i alla lägen vara säker på koncentrationsförmågan. Att tillfälligt tappa namn på både saker och personer. Och naturligtvis i helt fel lägen. Det svider att jag knappt kan röra mig efter ha suttit ner en längre stund. Och så vidare...

Hur reaktionerna blir på allt detta i framtiden, kan ju faktiskt bara framtiden utvisa. Just nu kan jag bara konstatera att dagens inlägg, precis som ett antal tidigare, skrevs med ackompanjemang av tårar. Inte för att jag är mer ledsen än vanligt utan just för att bearbetning sker. Men tillbaka till just nu! Två små strålningar kvar! Två små ynka och sen går vi in i en annan fas! Helt klart värt att avsluta kvällen med ett halvfullt glas!