Strax efter nio i morse klev jag in på ett rum på kirurgmottagningen och mindre än en halvtimme efter var jag på väg till jobbet igen. Det räckte alldeles utmärkt med lite lokalbedövning. Lite ont gjorde det precis innan han sydde men det var det lilla. Så särskilt behagligt är det väl inte att känna att någon rotar och karvar i en men så länge som det sker utan smärta så...

Bedövningen höll i sig till långt frampå eftermiddagen, så jag passade på att åka och handla hundmat. Det var kanske inte helt smart att ge sig in på ett så pass fysiskt projekt men den som har läst hela min blogg har vid det här laget insett att jag inte direkt har överlevt resan i cancerlandet genom att vara överdrivet försiktig. Obotlig optimist är obotlig optimist! Nu har jag i alla fall 30 kilo hundmat i lägenheten och 45 kilo i bilen för vidare transport hem till huset. Och dagens operationsärr hade inte vätskat särskilt mycket ens efter det lilla äventyret. Inte gör det speciellt ont heller.

Betydligt värre var det att ta av kompressen som skulle fånga upp eventuellt vätskande. Jag har ingen aning om vad det var för material i den tejpen men jisses så irriterad huden blev. Det svider något rent otroligt mycket, fortfarande efter en timme. Jag får nog ringa och kolla vad det var för sort i morgon, så jag kan sätta upp den på listan över saker som är bra att komma ihåg när man är sjuk. Just nu funderar jag på att testa med lite Xylocain. Annars blir det nog ännu mer ont om sömn i natt än vanligt.

Härligt är det i alla fall! Befriat! Nu kan kroppen i lugn och ro ägna sig åt att läka ett tag. Om man bortser från Tamoxifenet, förstås, men det har ju faktiskt varit väldigt snällt så här långt. Och precis när jag skrev det, kom en riktigt härlig svettattack... Men det där med klimakteriet hade ju kommit förr eller senare även om jag hade sluppit den här resan, så det är väl inget att hänga läpp för.