Efter några panikturer till närmsta toalett, bestämde jag mig för att gå hem till hotellet och hämta tabletterna. Jag köpte ett par yoghurtar på vägen och testade att äta en. Och till lunchen ännu en. Och minsann, jag behövde inte ta någon Immodium (peppar, peppar)! Nu ikväll har jag till och med testat att äta pasta. Och än så länge är vi vänner, pastan och jag. Så skönt om jag nu kan slippa ett evigt rännande på flygplats- och flygplanstoaletter. Det verkar helt enkelt ha varit en 24-timmars. Men peppar, peppar som sagt. Det är flera av kongressdeltagarna som blev dåliga under dagen och några hade tydligen feber också.

Dagen avslutades med en fredsmarsch till minne av krigsslutet och Nagasakibomben. Hela eftermiddagen hade freden som tema och det har varit en speciell upplevelse att få vara med om detta. Synd bara att jag tänkte fel med klädseln i morse. Jag tog en klänning på mig, dagen till ära, och blev ganska rejält nerkyld på slutet. Så jag hade väldigt ont i höfterna och fotlederna när jag väl kom hem till rummet. Men vem är jag att klaga, när vi just har blivit påminda om effekterna av kärnvapen... Det finns ju faktiskt värktabletter.

Nu är det inte många timmar kvar till den andra delen av löftet till mig själv. Om två timmar och 21 minuter övergår den 11 november i den 12:e! I alla fall här i Japan. Halvsex i morgon bitti har jag bokat taxi till flygplatsen, så det kommer att bli en lång födelsedag. Jag landar ju på Arlanda 22.30 (om nu inte snöoväder eller annat oknytt tycker något annat...) i morgon kväll och då har ju dessutom åtta timmar tillkommit under resans gång.

Tyvärr har det närmast obligatoriska resesällskapet anlänt; magsjukan. Jag kan ju i och för sig knappt åka till Västerås utan att bli dålig av annorlunda bakterieflora, så jag är inte särskilt överraskad. Men trist är det i alla fall. Och smarta jag lämnade hotellet utan att ta med mig mina Immodium i morse. Det får bli en snabb tur tillbaka så jag klarar resten av dagen.

Annars börjar jag bli lite mätt både på kongressande och på Japan. Jag vill hem till tystnaden. Snön, däremot, kan gärna smälta undan innan jag kommer hem. Det lär vi få tillräckligt mycket av ändå denna vinter.